Vet ni den här svenska karln som sjunger, Mauro Scocco hans dänga om Sarah som väntar vid hörnet av Seven eleven? Ja det är klart ni vet. Idag har det kommit till min kännedom att det åtminstonde finns en människa på denna jord som varit fullständigt övertygad om att den texten går:

"Åh, Sarah, kom ut i kväll, jag väntar vid hörnet med säden i näven"

Jag kan inte riktigt komma över det där, varje gång jag tänker på det måste jag skratta ihjäl mig, typ. Mauro, trevlig karl det där! Ja, jag vet inte jag, inte för att vara elak men ofta Sarah kommer känna sig lockad att gå till det där hörnet efter det här.

Rednex - Cotton eye joe
"We-got-a-liddel-adelajo i’ve bee marry long time ago"

För att inte tala om den nya versionen av Stromae - Alors on dance
"Hallå Hans"

Ja men jag menar, varför inte? Låten hade ju blivit så mycket roligare då..

Min bror han var himla stolt han när han mimade och dansade till Tom Jones - Sexbomb, men det var något som inte stämde "Sexbomb, sexbomb, jålaaa sexbomb"

Festligt!

Jag kan outa att jag själv Tina tio år gammal gastade med till Acdc "Thunderstruck" på högsta volym, riktigt häftigt men problemet var bara att min text skiljde sig en smula från orginalet. Istället för "AAAAAAA... THUNDER.... AAAAAA.... THUNDER I WAS CAUGHT IN THE MIDDLE OF A RAILROAD TRACK (THUNDER)" så blev istället min version "AAAAA..... FANTA..... AAAA... FANTA" Sådär lagomt coolt.

Och när vi ändå snackar felsjungningar så måste jag bara dela med mig av Europes The final countdown, det är inte svårt men det blir inte alltid rätt. Som alla vet så ska det ju vara "IT'S THE FINAL COUNTDOWN" men vissa envisades ju om att det skulle vara "IT'S THE FINAL CHUM CHUM" Ja, jag säger då det.


Kom igen outa era felsjungningar!

Jag har varit med om det värsta värsta, jag svär.

Förra veckan efter tio timmars nattarbete skulle jag traska hemmåt, visste dock inte vad som väntade mig riktigt när jag kom ut. Nä ni, någon slags överjävlig snöstorm. Kul tänkte jag. När jag kom till durrnäsbacken så vart jag ändå rätt glad, jag hade medvind, hurra, eller nått. Annars hade jag förmodligen blåst omkull. Och det vill vi ju inte.

Ständigt, ständigt denna kyla. Enough nu för fan.
Vill inte ha en freaking ny istid.
När har någon velat ha en freaking ny istid?
Just det, aldrig.

Tänker att om man skulle ta sig en vända på stan och kolla in ett par schyssta svarta stövlar. Det är ju ändå höst, och då kan jag tycka att man kan behöva ett par. Det gör man verkligen. Jag kan tradera bort några andra par av mina skor så det inte märks att jag köpt nya. Dock så har vi ett litet problem faktiskt vet att jag ändå aldrig hittar ett par som jag kommer vara nöjd med. Behåller nog de jag redan har och traderar bort mina ben och fötter istället eftersom det finns inga skor i världen som någonsin passar dem!!!

Skynda er att paxa vettja.

Säljes, billiga ben och fötter i begagnat skicka. Fungerar utmärkt att gå med, i övrigt inga brister. Årsmodell: 1989. Nypris: Ca. 1762 kr. Utropspris: 1kr!

Snabba på.

Det är något skumt på gång med mig.

Ögonen svider.
Halsen värker.
Och huvudet är tungt och dunkar.

Mysterium nummer ett: Varför dessa symtom?

Ja, nej, jag vet inte. Det krävs nog inte någon hjärnkirurg för att kunna klura ut det direkt. Jag inser att det här kan vara någon slags influensa. Igår var jag inte så där himla übersmart som jag brukar vara, trots att jag inte mådde helt hundra så skulle jag banne mig ge mig ut i kylan för att köpa mig ett paket cigaretter. Jag glömde visserligen att rota fram vantar, vilket fick till följd att jag frös händerna av mig och nu måste jag knappra på tangentbordet med hjälp av nästippen = besvärligt.

Mysterium nummer två: Varför?

Men alltså.
Friskare.
Viljestyrka is the shit!

När det är så här grått och kallt så kommer jag på mig själv med att önska att något riktigt hemsk ska hända. Att mina kompisar ska sluta vilja vara kompisar med mig, slänga ut mig och lämna mig med ett hål och båda barnen (inte för att jag har några barn utan för att Håkan Hellström sjunger så och det är den känslan jag vill åt.)

Då skulle jag bli väldigt ledsen och gråta jätte mycket och min mamma skulle oroa sig och säga nått i stil med "lilla gumman" och min taktik skulle vara att sova mig igenom alltihop och skriva jätte patetiska brev som jag skulle gråta över så det blev bläckplumpar på texten. Skulle lyssna på sorglig musik och ta mig själv på största allvar, bli väldigt smal för att jag inte skulle kunna fixa att äta och sen skulle jag flytta till New york för det är min reservplan och det är en väldigt lockande reservplan, det är det.

Vilken tur att mamma ber mig hålla käften och bli jävligt allvarlig.
Och vilken hejdundrans tur att jag skämtar, ja jag säger då det.

Det här med bra och dåliga dagar.
Känns inte alltid så balanserat om ni trodde det.

Ena dagen då bestämmer jag mig för att nu jävlar ska det städas. Då jävlar då städas det också. Och då mina kompisar ringer och frågar hur det går då svarar jag perfekt, för att jag är ett geni och sedan visslar jag sånger medans jag städar.

Nästa dag då kan det gå helvetes dåligt. Då kan soporna få stå där och lukta illa just för att jag inte ids ta dom två trapporna ner och kasta dem. Lägger mig sedan och protestsover med täcket uppdraget över huvudet och när mina kompisar ringer och väcker mig så kan jag meddela dem om att världen är rutten och att deras kompis är en loser.

Hata nästa dag.
Ner med den bara.

Kanske nästa dag blir bättre.
Vore lattjo.

Snälla.
Jag har ett par helt sjukt sjukt snygga stövlar som jag verkligen vill kunna använda, och visst det kan jag också men inte utan att få helt jävla sjukt ont. Dom är snäppet för små. Varför är jag skapt med storlek 38 och inte 37 för? Tycker det är fruktansvärt orättvist.

Måste banta ner fötterna en storlek.

Finns det inget tips, ingen mirakelkur? Hur gör man? Ingen som sett i någon tidning något liknande med:

FÅ PLATTA FÖTTER PÅ FEM VECKOR
NER TRE STORLEKAR TILL JUL
FOTFÖRMINSKNINGEN SOM FUNKAR

Eller nått sånt. Jag är desperat.

När man var liten fantiserade man om spännande och roliga saker som skulle kunna tänkas hända när man blev äldre. Vissa hade stora planer som rikedom, evig kärlek och lycka. Det hade inte jag. 

Det enda jag ville var att bryta en arm eller ben eller whatever liksom bara det blev gipsat.

Ville komma till skolan med gips och bara här, fan, kolla asså, fränt. Varsågoda och klottra på ni. Jag ville skippa gympan, sitta där, himla med ögonen och tycka synd om mig och mitt trasiga skelett.

Men nä.
Det fick jag aldrig.

Hell.

Näni för här är man tydligen avlad av två med en hejdundrans benstomme som inte ens skulle gå sönder om ett gäng med lastbilar körde över dom.

Visst.. alla tänker säkert, vad bra då slapp hon ligga på sjukhuset med brutna ben. Men jag skiter väll i fördelarna med min benstomme. Ett par kryckor, tack!