Min lillebror har just börjat övningsköra med mamma så att han ska kunna ta körkortet. Hon sitter liksom där och förklarar koppling, växla och ja gud vet vad. Han övar och misslyckas, övar och misslyckas för hundratiotusende gången. Nä då suckar hon inte alls utan ber honom snällt att försöka igen och säger något i stil med "vilket bra försök det där var, synd att det gick åt helvete, vi försöker igen." Och han bara ler. No way. Inte en chans, hon ljuger!

När jag övningskörde med min mamma så höll hon typ i sig i det där lilla handtaget som sitter i taket och tittade ängsligt mot väggrenen och sa nått i stil med OOOOO, AAAAA, ÅÅÅÅÅ, MÅSTE DU KÖRA SÅDÄR NÄRA KANTEN, TINA!!!! minst en gång i sekunden. Det var nära att jag körde rakt in i en vägg bara för att få tyst på eländet.

Man övningskör inte och håller sams, så enkelt är det bara. Allt annat är bara jätte mycket ljug och det är inte jag som är onormalt aggresiv och känslig för kritik.