Jag fattar inte, spelar det någon roll om man vill visa den som sårat en att man lidit, att man vill visa att jävlar, du har gjort mig illa, här, fan, kolla. Alltså det är en retorisk fråga as usual. Vad vinner jag på att få dig att känna skuld? Vad vinner jag på att du skäms mer än du redan gör? Det är bara det att det är jag som har blivit sårad och illa behandlad, och du reser dig upp, borstar av dig och tar den enkla vägen efteråt, och därför vet jag inte riktigt, det är bara det att det är jag som har träffat marken i 7247 km/h och blundat. Det är bara det att jag intalar mig själv att det är okej, men jag vet inte om jag vill att du ska tro att det är okej.

Förvåningen över att hjärtat slår som om ingenting har hänt och jag undrar vem jag blev. Vem som gjorde mig till vad. Jag undrar varför jag skriver det här och varför det låter så jävla fånigt, varför jag inte bara kan vara den jävla klacksparken som jag vill vara, som jag kan vara.

Jag skulle kunna säga att alla gånger jag har varit med om då jag trodde att jag inte skulle klara mer skit från dig och var förvånad över att allting fortfarande var som vanligt, gör en jävligt rädd. Jävligt rädd för att vara med om det igen. Tids nog orkar jag ta mig tid till det själv och skaka på huvudet åt att jag lyckades falla för dig.

Jag önskar att jag inte var så jävla feg. Jag önskar att tretusen saker inte hade hänt men man får inte ångra någonting.

Tiden rusar hela tiden. Det går inte ens att skapa några tomrum. Det går inte att ömka sig själv och få andra att skämmas. Det funkar inte så, men du borde skämmes tamejfan.

Jag är förresten så helvetes jävla trött. Kom inte här och fucking tro nånting, kom inte här och försök sparka på mig för jag är inte med längre. Satan, jag har så jävla mycket ord just nu att jag inte kan sluta.

Jag måste ha trehundra kilo pms som trycker på axlarna. Måste ta ut det på någonting.

Jag fattar inte, spelar det någon roll om man vill visa den som sårat en att man lidit, att man vill visa att jävlar, du har gjort mig illa, här, fan, kolla. Alltså det är en retorisk fråga as usual. Vad vinner jag på att få dig att känna skuld? Vad vinner jag på att du skäms mer än du redan gör? Det är bara det att det är jag som har blivit sårad och illa behandlad, och du reser dig upp, borstar av dig och tar den enkla vägen efteråt, och därför vet jag inte riktigt, det är bara det att det är jag som har träffat marken i 7247 km/h och blundat. Det är bara det att jag intalar mig själv att det är okej, men jag vet inte om jag vill att du ska tro att det är okej.

Förvåningen över att hjärtat slår som om ingenting har hänt och jag undrar vem jag blev. Vem som gjorde mig till vad. Jag undrar varför jag skriver det här och varför det låter så jävla fånigt, varför jag inte bara kan vara den jävla klacksparken som jag vill vara, som jag kan vara.

Jag skulle kunna säga att alla gånger jag har varit med om då jag trodde att jag inte skulle klara mer skit från dig och var förvånad över att allting fortfarande var som vanligt, gör en jävligt rädd. Jävligt rädd för att vara med om det igen. Tids nog orkar jag ta mig tid till det själv och skaka på huvudet åt att jag lyckades falla för dig.

Jag önskar att jag inte var så jävla feg. Jag önskar att tretusen saker inte hade hänt men man får inte ångra någonting.

Tiden rusar hela tiden. Det går inte ens att skapa några tomrum. Det går inte att ömka sig själv och få andra att skämmas. Det funkar inte så, men du borde skämmes tamejfan.

Jag är förresten så helvetes jävla trött. Kom inte här och fucking tro nånting, kom inte här och försök sparka på mig för jag är inte med längre. Satan, jag har så jävla mycket ord just nu att jag inte kan sluta.

Jag måste ha trehundra kilo pms som trycker på axlarna. Måste ta ut det på någonting.